Hoppa till innehåll

Fem år sedan Paris-avtalet

Alla vi som lever nu kommer att vara med om stora förändringar. De studenter vi utbildar på ŷ2020̱ kommer att hantera de förändringar som klimatutmaningarna innebär i hela sina yrkesverksamma liv. De kommer att arbeta både med att minska utsläppen och att anpassa samhället till de klimatförändringar som kommer att ske även om vi når Paris-avtalets mål. Alla sektorer, industri, transporter, boende, livsmedelsförsörjning kommer att påverkas. En del mer, en del mindre.

Paris-överenskommelsen skrevs under för nästan exakt fem år sedan. Sedan dess har utsläppen fortsatt och halterna av växthusgaser i atmosfären ökat. För att stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären och bromsa temperaturökningen behöver utsläppen av koldioxid komma ner till nära noll.

Att hantera klimatfrågan är ett långsiktigt åtagande. Men det innebär också att vi behöver agera på kort sikt. För varje år vi skjuter upp utsläppsminskningar, desto mer drastiska åtgärder behövs längre fram. Globalt behöver utsläppen minska med cirka 6-8 procent per år för att ligga i linje med Paris-avtalet. Många argumenterar för att länder som Sverige, som redan har släppt ut en massa koldioxid per person, borde ta sitt ansvar och minska utsläppen snabbare så att länder som inte släppt ut så mycket och som har behov av att bygga ut bostäder, industri och infrastruktur kan få lite mer tid på sig. I så fall behöver utsläppen minska med kanske 12-15 procent per år.

För ett universitet som ŷ2020̱ innebär detta att vi behöver tänka både kort- och långsiktigt. Vår utbildning behöver förbereda studenterna på de förändringar som kommer att ske. Vår forskning behöver ta fram lösningar för nya produkter och system som är i linje med klimatmålen. Och i vår egen verksamhet behöver vi minska utsläppen så att de ligger åtminstone i linje med det övriga samhällets mål och åtaganden.

Detta är också bakgrunden till Klimatramverket som vi tillsammans med Chalmers och övriga universitet i landet tog fram förra året och som de flesta universiteten anslöt sig till. Det innebär att vi åtar oss att arbeta både kort- och långsiktigt för att ligga i linje med nationella och internationella åtaganden och mål. Chalmers och

ŷ2020̱ fick också pris från International Sustainable Campus Network för detta initiativ. ŷ2020̱ tog sedan för nästan exakt ett år sedan beslut om klimatmål och övergripande åtgärder som har både kortsiktiga mål (till år 2020) och långsiktiga (flera mål-år ända till 2045). Nu är det viktigt att vi arbetar med dessa mål, håller fast vid de åtgärder som beslutats och inför nya när det behövs.

Veckan tips: I Ny Teknik skrev jag .

 

 

 

Jämställdhet utan innehåll

– Ja, det här är viktigt. Men är det inte lite uttjatat? Det är så problemorienterat, vore det inte bättre att se möjligheter? Jag har aldrig märkt något, det gäller att vara kompetent och stark, då går det bra.
När jag håller utbildning i jämställdhet är detta tankar som kan komma upp. När de luftas kan de göra stor nytta.

Som genusforskare har jag ofta medverkat i olika typer av utbildningar, som ofta har som syfte att medverka till ökad jämställdhet i samhället generellt, i en viss bransch eller för en specifik yrkesgrupp. Jag är van vid att möta föreställningar om vad jämställdhet innebär. Ofta är förväntningarna positiva, särskilt om de som är på plats har kommit dit av egen fri vilja. De hoppas på praktiska tips om förändringsarbete och metoder som ger bäst effekt.

Många gånger är förväntningarna dock ganska negativa, eller åtminstone ambivalenta. Unga kvinnor kan ofta ge uttryck för att de vill förstå vad tidigare generationer kvinnor gjort för fel, och därmed få reda på hur de ska göra rätt.

Många män, i olika åldrar, kan genom tystnad uttrycka flera saker. Det kan handla om en obehaglig känsla av att känna sig orättvist anklagad som man. En känsla som kan skapa ett tyst, men tydligt avståndstagande. Tystnad kan också betyda en uppfattning om att inte ha med saken att göra, detta rör inte mig. En föreställning, som är vanlig bland chefer och beslutsfattare, är att frågan är så smal, den behöver breddas för att bli intressant.

Forskare kan helt enkelt ställa frågan vad har detta med vetenskap att göra? Alla dessa föreställningar gör nytta om de kommer upp på bordet, så att kunskap och reflektion kan föra samtalet vidare. Men, om de förblir outtalade kan det hindra lärande. Föreställningen om att jämställdhet är så smalt, förändras ofta då chefer följer ett helt program.

På nästan varje avslutning av ett ledarprogram som har inkluderat kunskap om genus och jämställdhet är både män och kvinnor, men särskilt män, upptagna av insikten om att jämställdhet handlar om så mycket. Det är så stort. Strategi, ledarskap, vetenskaplig kvalitet, organisationskultur, demokratiska värden, hållbarhet, innovation och utveckling bland annat….

 

 

 

 

Spännande andra halvlek för T.I.M.E och ŷ2020̱

Sedan förra höstens stämma i Paris leder ŷ2020̱ det internationella utbildningsnätverket T.I.M.E Association som består av 57 tekniska universitet, alla med stark internationell prägel, från 25 länder fördelade över större delen av världen. Ordförandeskapet löper över två år och det är nu halvtid.

Vi har fokuserat på att författa en vision för T.I.M.E. (Top International Managers in Engineering) som sträcker sig tio år framåt med tillhörande mål. Förutom att stödja internationellt samarbete mellan medlemmarna i bred bemärkelse fortsätter nätverket sitt samarbete för att främja fler internationella dubbeldiplomstudenter, som alltså får dubbla examina, främst på avancerad nivå.  Det sistnämnda var också huvudorsaken till nätverkets bildande för 31 år sedan i École Centrale Paris där ŷ2020̱ var en av grundarna tillsammans med 15 andra framstående tekniska universitet.

Tanken med dubbeldiplomstudenterna ansågs djärv och flera av grundarna vittnade vid 30-årsjubileumet förra hösten om motståndet den mötte, inte minst lag- och regelmässigt när olika nationella och lokala system skulle passa ihop för dessa studenter. De drog likväl slutsatsen att det var värt att inte ge upp.  Och med alla goda erfarenheter av dessa mycket duktiga studenter kan vi inte göra annat än hålla med! Generaldirektören för European Space Agency ,en av medgrundarna i sin dåvarande roll som rektor vid tekniska universitetet i Darmstadt, underströk vikten av mer än djupa och breda tekniska kunskaper för tekniska studenter till att omfatta erfarenheter av internationellt kulturellt utbyte. Att lära sig att se flera perspektiv samtidigt och vikten av internationellt nätverksbyggande.

Vi har tillsammans med generalsekreteraren som sitter i Paris och Management Board bestående av Universidad Politecnica de Madrid, Université Libre de Bruxelles och CentraleSupélec (förutom ŷ2020̱) parallellt arbetat för en breddning av nätverkets syfte till att även omfatta utbildningssamverkan med näringsliv, samarbete inom forskarutbildning och för att främja ett bredare internationellt samarbete för att bidra till att nå de 17 globala hållbarhetsmålen 2030.

Jag är nöjd med att visionen i praktiken antogs enhälligt av medlemmarna vid on-line stämman för några veckor sedan. Nästa stämma 2021 sker utanför Europa antingen fysiskt eller på distans – ett bra sätt att visa att gott internationellt samarbete omfattar betydligt mer än Europa. Och vid samma stämma slutar även ŷ2020̱ som ordförande, medlem i Management Board och i Advisory Board, det sistnämnda bestående av 13 universitet från tio länder runt om i världen. Jag ser med tillförsikt fram mot vad vi kan åstadkomma under den andra halvleken.

Veckans tips: Titta gärna in på hemsidan för för mer information och inspiration.

Hur effektiva är egentligen våra möten?

För en tid sedan var jag kallad till två viktiga möten som ägde rum exakt samtidigt. Det gick helt enkelt inte att välja det ena mötet framför det andra så jag valde att vara med på båda mötena, ett möte på Ipaden i ena örat och ett på laptopen i andra örat. Jag informerade bägge möten att jag var med i två möten och att när jag frös bilden i det ena mötet när jag talade i det andra. Det fungerade över all förväntan.

Jag upplevde att jag fick med mig majoriteten av det som sades i båda mötena. Jag kunde till och med ta information om beslut som fattades i det ena mötet in i det andra. De jag talade med som var med i mötena upplevde mig inte som frånvarande utan i allra högsta grad som en aktiv deltagare. En slutsats av detta är att innehållsdensiteten i de möten vi håller inte är så hög så att man mycket väl kan ta in det som sker i två möten.

Efter detta har jag talat med många kollegor om mina erfarenheter varpå jag funnit att det inte alls är ovanligt att personer är med på flera möten, dock att det är få som talar om detta öppet. Personer har uppgett att de till exempel deltar på ett webbinarium eller en kurs som kräver obligatorisk närvaro, medan de egentligen har varit med på ett annat möte eller lyssnat på en exjobbspresentation samtidigt.

Jag har därefter provat flera olika situationer av parallellt deltagande och jag kan dra flera slutsatser från mina experiment.

  • Det underlättar om de möten man är med på använder PowerPoint för att förstärka presentationen, eftersom det är enklare att hålla koll på var man befinner sig när det även stöds av PowerPoint.
  • Det underlättar om mötena är på samma språk.
  • Det är svårt att hinna beta av inkommande mail under mötets gång när man är med på flera möten
  • Det försvårar att vara med på flera möten om det är få personer i varje möte

Jag vill nu förstås inte använda detta som argument för att man ska vara med på flera möten samtidigt. Men man kan fundera över vilken roll ett möte spelar i vårt arbete, hur väl förberedda och strukturerade mötena är? Är det ett bra möte som är väl planerat om man obehindrat kan delta i flera möten samtidigt?

Är det rätt deltagare på ett möte om det är så många att man inte har möjlighet att göra så många inlägg? Handlar mötet huvudsakligen om att förmedla information som egentligen lika gärna skulle kunna förmedlas skriftligt? Det är med andra ord kanske inte de digitala mötesverktygen det är fel på utan kanske snarare hur vi använder dem.

Smart teknik kräver smart politik

Över hela världen pågår en fortsatt urbanisering. Det innebär utmaningar för att nå de globala hållbarhetsmålen och Paris-överenskommelsen om att begränsa klimatförändringarna. Ny smart teknik öppnar enorma möjligheter, men det räcker inte. Den måste  kombineras med smart politik.

Förnybar energi blir allt billigare. Det gäller också batteripriser vilket ger större möjligheter för energilagring och för elektrifiering av transportsektorn. Inom byggsektorn utvecklas nya material och tekniker. Redan idag kan man bygga hus med ungefär hälften så stor klimatpåverkan som traditionellt byggda hus. På område efter område ser vi hur ny teknik ger nya möjligheter.

Innebär det att vi kan luta oss tillbaka och tänka att tekniken kommer att lösa de hållbarhetsutmaningar vi har? Svaret är tyvärr nej och det beror på ett antal olika faktorer, bland annat:

  • För att nå klimatmålen behöver samhället halvera utsläppen per decennium för att bli klimatneutralt runt mitten på detta århundrade. Men teknikutveckling tar tid och att avveckla gammal teknik tar också tid. För att lyckas krävs därför inte bara att den nya tekniken utvecklas, den gamla måste fasas ut snabbare.
  • Lönsamheten. Ny teknik är ofta dyrare i början. Detta räcker därför inte med att ta fram ny teknik, den måste också genom exempelvis olika politiska styrmedel göras lönsam. På sikt sjunker sedan i allmänhet kostnader i takt med att man producerar mer och mer. Men den initiala extra kostnaden måste någon ta.
  • Ny teknik leder på sikt ofta till att produkter blir billigare och mer effektiva. Ett exempel kan vara elbilar. De är (än så länge) dyra i inköp, men billiga att använda. Om elbilar slår igenom brett så kan det leda till att biltrafiken ökar kraftigt. Även om elbilar rent generellt har mindre miljöpåverkan än bensin- och dieselbilar, finns det ändå en påverkan från produktion av bilarna, batterierna och elen.

Hållbar stadsutveckling handlar om många saker, inklusive noll-utsläpp av växthusgaser, förbättrad luftkvalitet, stärkta ekosystemtjänster, tillgång till bostäder, sjukvård, skolgång och annan grundläggande service, möjligheter att delta i beslutsprocesser och minskade klyftor i samhället.

”Smarta städer” har vuxit fram som ett begrepp och ibland används det nästan som en synonym till ”hållbara städer”. Det är dock inte alls säkert att ”smarta lösningar” leder till exempelvis minskade utsläpp eller minskad segregation. Förutom avveckling av fossila bränslen, energieffektiviseringar och ny smart teknik, behövs också förändrade praktiker, minskad efterfrågan på ohållbara produkter och minskade klyftor.

För detta behövs också smart politik som ser och kan använda potentialen i nya tekniska lösningar.

Europeiska universitetsnätverk tvingar Sverige att möjliggöra ökad internationalisering

Under visst buller och bång har EU-kommissionen introducerat begreppet ”Europeiska universitet”. I två omgångar har under 2019 och 2020 totalt 41 nätverk etablerats inkluderande nästan 300 universitet. ŷ2020̱ är med i nätverket UNITE! som var ett av dem som blev utsedda redan i första omgången.

I motsats till andra europeiska länder så har det i Sverige inte talats särskilt mycket om ”Europeiska universitet”. Flertalet andra medlemsstater har bidragit med nationell tilläggsfinansiering till ingående universitet och ämnet är verkligen på den politiska dagordningen. I Sverige har det varit tyst. Vår debatt har i huvudsak handlat om högskoleprov och basutbildning.

Den 15 oktober lyssnade jag på ett webbinarium från Universitetes- och högskolerådet, UHR,  och även om några deltagare försökte lyfta frågan är bilden ändå att det i huvudsak är de närmast berörda som är informerade och som ser både möjligheter och svårigheter.

Den viktigaste frågan kring nätverken och för ŷ2020̱:s del UNITE! är naturligtvis att vi kan bygga en verksamhet inom alliansen där studenter, lärare, forskare och administratörer kan utnyttja den mobilitet som är grunden för allianserna för att skapa ännu bättre utbildning och forskning. Inom UNITE! har vi identifierat ett stort antal hinder för att nå denna ambition. Det gäller till exempel ackrediteringar, examensregler, studiemedel och försäkringar.

Hittills har det politiska intresset och förståelsen för dessa behov, trots vårt medlemskap i EU, varit nästan obefintligt vilket inte minst bristen på uppföljning av den för tre år sedan presenterade Internationaliseringsutredningen visar.

Men! Den på kort sikt mest väsentliga effekten av de europeiska universitetsnätverken kanske blir att de nödvändiga förändringarna av våra svenska regelverk kommer att ske. Något annat skulle skicka väldigt konstiga signaler.